Känns som att hjärtat sitter uppe i halsen, som att jag håller på att kvävas. Ångesten är värst nu, men jag vet inte vad jag känner den för. Livet är hur bra som helst, jag har världens finaste vänner, inga problem och allt är bra helt enkelt, men ändå. Känslan släpper inte, den är som värst nu, den här tiden. Gaaah så jobbigt, vill inte gråta, vill inte le, bara bli av med känslan. Andas för fort, för att det känns som att det ska bli bättre då. Det hjälper inte, filmen som står och går hjälper inte, ska försöka med musik men känns bara som att sova kommer hjälpa, sova och vänta på ljuset. Jag har alltid varit mörkrädd, funderar på om det är det som jag inte klarar av nu, att vara ensam i mörkret..? Låter orimligt, men samtidigt låter det mest troligt också. Men det har ju tidigare inte varit något problem?